I flera europeiska länder talar befolkningen ett antal olika språk, men Finland är ett av de relativt få länder i Europa som har mer än ett officiellt språk. Förutom finskan och svenskan är även samiska ett viktigt språk i Finland. Dess användning är koncentrerat till områdena kring Enare, Enontekis, Sodankylä och Utsjoki i norr.
Frågan om finlandssvenskarnas ursprung är omdebatterad, men det antas att det svenska språket kom till Finland genom handelskontakter och att det funnits svenskspråkiga invånare i Finland i mer än 1000 år.
På 1100-talet började delar av den finländska kusten integreras i det dåvarande Svealand, och som en följd av det flyttade det på 1200-talet en del sveainvånare till Finland.
Trots politiska förändringar i det svenska riket förblev Finland en del av Sverige fram tills år 1809, då det förlorades till Ryssland. Den svenskbyggda fästningen Sveaborg utanför Helsingfors spelade en avgörande roll i 1808-1809 års krig, och vid den finns det än idag minnesmärken över de blodiga slag som utkämpades mellan stormakterna Sverige och Ryssland.
Under den svenska tiden var svenskan naturligtvis makthavarnas språk i Finland, och under århundradet som Finland var ett ryskt storfurstendöme höll svenskan sin position och förblev lokaladministrationens tjänstespråk. Under denna tid skedde en motreaktion till detta i form av en nationalistisk rörelse som arbetade för att främja det finska språkets ställning. På 1890-talet blev finskan ett officiellt språk, och när Finland sedan blev självständigt år 1917 var det naturligt att finskan valdes till den nya statens huvudsakliga språk. Svenskans ställning skyddades dock i konstitutionen, och själva tanken om “finlandssvenskar” som en egen grupp formades egentligen mycket på grund av detta.
Idag har den överväldigande majoriteten av Finlands drygt 5,5 miljoner invånare finska som modersmål.