Den finlandssvenska historien kan härledas hundratals år bakåt i tiden, till långt före Finland som nationalstat ens var påtänkt. Idag är svenskan i Finland ett officiellt språk, talat av den finlandssvenska minoritet som utgör cirka 5% av landets befolkning. Finlandssvenskan har en egen intonation, egna dialekter och egna uttryck som gör att den skiljer distinkt från den svenska som talas i Sverige. Finlandssvenskan förstås dock både av rikssvenskar och av en del övriga skandinaver. Majoriteten finlandssvenskar är tvåspråkiga, det vill säga att de behärskar det finska språket.
Sammanlagt finns det cirka 290 000 finlandssvenskar bosatta i Finland och på den helt svenskspråkiga autonoma ögruppen Åland. De flesta finlandssvenskar är bosatta längs med kusten, från den östra delen av landskapet Nyland upp till Österbotten i västra Finland och vidare upp längs med Bottniska viken. Det finlandssvenska samhället kallas ibland för ankdammen, vilket är ett uttryck som används för att referera till halvt slutna grupper inom vilka alla känner alla. Detta smeknamn används dock med glimten i ögat, och kan ses som en självironisk referens till existerande finska fördomar och stereotypier om att finlandssvenskarna är en förmögen elitgrupp.
Finlandssvenskar är finländska medborgare med sin egen jargong och egna kulturliv, och är således på inga sätt relaterade till Sverigesvenskar annat än genom det delade språket. Finlandssvenskhet är ingen etnisk tillhörighet, utan enbart ett sätt bland många andra på vilket man kan vara finländare. Till skillnad från vad vissa tror hejar finlandssvenskar inte på svenska sportlag utan på inhemska idrottare, och i skolan läser man egna finlandssvenska läroböcker som är utarbetade enligt den finländska läroplanen.
Med benämningen finländare syftar man på alla medborgare i Finland, medan ordet finnar syftar på finskspråkiga finländare.